Blodgivning – fortsätt utan mig!

Har fått sms om att blodbussen är på plats på ICA Kvantums parkering vid månadsskiftet juli-augusti. Jag är fullt medveten om att behovet är stort av blod, och därför känns det också lite frustrerande att tvingas konstatera att det inte längre fungerar för min del. Det har oftast konstaterats att jag haft för lågt järnvärde, och därför fått med mig tabletter (Niferex) efter varje besök i blodbussen. Resultatet har alltid varit givet. Jag tål inte de tabletterna och blir rejält lösmagad. Det i sin tur har helt säkert negativ inverkan på min allmänna hälsa. På detta kommer även det faktum att jag numera, sen november 2021 på grund av den jag är, tar medicin som även i vissa fall används för behandling mot prostata, vilket dock inte är skälet för min del. Men det gör att jag vid varje blodgivningstillfälle måste förklara varför jag får testosteronhämmande medicin. Ingenting jag skäms för, men det är ändå samtidigt en aning förnedrande. Konsekvensen av dessa båda företeelser måste bli att jag numera inte längre är att betrakta som blodgivare. Har gett blod sen den 8 mars 2010, 0ch har därefter troget besökt blodbussen varje gång det varit så att säga tillåtet enligt gällande ordning. Kan förvisso konstatera att jag hade kunnat börja med det här långt tidigare än vad jag faktiskt gjorde, men nu blev det som det blev. Nu är det som det är – jag har gjort mitt som blodgivare! Jag tackar för mig, och manar samtidigt alla som kan att ge blod! Det behövs!

Mims – så här gör vi

Vi vet egentligen ingenting om den här katten, mer än att hon har strosat här omkring i åtminstone ett års tid. Det är troligtvis en honkatt, med typiska feminina kattdrag. Att Mogwai accepterar henne, kan också vara ett bevis för att det är en flicka.

Efter att Mogwai blev sjuk våren 2022 till följd av – troligtvis – en klo eller huggtand i kinden högst troligt efter en fajt med just henne, har vi konsekvent försökt hålla henne borta härifrån. Men hon har samtidigt varit envis. Medan andra katter flyr mer eller mindre i panik när vi schasar iväg dem, har hon bara sprungit typ till tomtgränsen. Efter hand tycks dessutom Mogwai stegvis börjat acceptera henne. Alla andra katter jagar han konsekvent bort, men henne går han bara förbi. Vi har sett hur hon har legat och studerat honom medan han markerat revir, och så snart han gått därifrån har hon rullat sig i gräset där han har markerat. Det tolkar vi som ett sätt att säkra sig om hans gunst. Om hon har samma lukt som han, är hon inte farlig. Och taktiken tycks uppenbart ha fungerat. Hon har med det också kunnat komma närmare oss, och vi har till slut gett med oss. Hon får mat hos oss nu. Dock med en viss återhållsamhet. Det ska helst inte bli så att vi blir hennes enda försörjning. Hon är gissningsvis kanske någonstans mellan fyra och sju eller åtta år gammal, och är inte mager eller undernärd. På något vis har hon lyckats få mat på annat vis under tidigare år, och bör kunna fortsätta med det.

Hon är fortfarande ganska skygg, även om hon visst har vågat sig ganska nära. Men att försöka fånga in henne och ta henne till veterinären är inte aktuellt. Det skulle enbart riskera att rasera det förtroende hon lyckats få för oss. Att låta henne komma in i huset är inte heller aktuellt. Det är Mogwais hem, och vi har ingen aning om hur det skulle gå om vi tog in henne. Vi kan inte riskera att det ska uppstå någon konflikt där. Det är helt enkelt inte rätt mot Mogwai.

Vi hjälper Mims med mat, men i övrigt får hon fortsatt klara sig själv.