Just nu pågår redigeringsarbete med novellen ”Häxorna från Thiramaar”. Två karaktärer som påminner om mig och Snezana när det gäller ordning och reda. Jag säger inte vem av oss som påminner om Eufrasia. Ni får gärna gissa.
Vi har nått slutet av juli. Ska vi följa strikta årstidsramar, betyder det att vi nu kommit förbi halva sommaren! Ack ja! Vädret har väl inte riktigt levt upp till vårens spådomar om att det skulle bli en ungefär lika het sommar som 2018. Jo, i sydeuropa och flera andra delar av världen, men inte så mycket här. Men det har ändå funnits en del tillfällen att sitta på altanen, där den mesta tiden har ägnats åt Kalla mig Anna. På bokfronten har vi också kommit dit hän att det är på gång med tryckning av en av Snezanas härligt illustrerade barnböcker.
Men månaden inleddes med Malmö Pride, där vi tillbringade tre hela dagar på Pride House på Scandic hotell vid Triangeln, med ganska god försäljning av böcker som resultat. Passade även på att fira min födelsedag med mexikanskt på Los Arcos. Vi har även hunnit med vårt årliga arrangemang Ja-Må-Vi-Leva som det här året innebar att åter igen cykla dressin, och därmed uppleva lite gamla tider järnvägstrafik, mellan St Olof och Gyllebosjön. Ett arrangemang som sedan avrundades dels med middag på Sjöbo Gästis, och därefter fika med trevligt och mycket givande samtal hos oss.
Dagen efter detta träffade vi några andra gamla vänner på Tirups Örtagård för lunch och en trevlig pratstund, och så förstås en liten rundvandring i örtagården.
En heldagsutflykt till Malmö har det också funnits utrymme för, med promenad i Slottsparken och därpå en sväng upp på Södra Förstadsgatan, Gustav Adolfs torg, Lilla torg, Stortorget och sedan med avrundning med grekisk mat på Akropolis.
Har fått sms om att blodbussen är på plats på ICA Kvantums parkering vid månadsskiftet juli-augusti. Jag är fullt medveten om att behovet är stort av blod, och därför känns det också lite frustrerande att tvingas konstatera att det inte längre fungerar för min del. Det har oftast konstaterats att jag haft för lågt järnvärde, och därför fått med mig tabletter (Niferex) efter varje besök i blodbussen. Resultatet har alltid varit givet. Jag tål inte de tabletterna och blir rejält lösmagad. Det i sin tur har helt säkert negativ inverkan på min allmänna hälsa. På detta kommer även det faktum att jag numera, sen november 2021 på grund av den jag är, tar medicin som även i vissa fall används för behandling mot prostata, vilket dock inte är skälet för min del. Men det gör att jag vid varje blodgivningstillfälle måste förklara varför jag får testosteronhämmande medicin. Ingenting jag skäms för, men det är ändå samtidigt en aning förnedrande. Konsekvensen av dessa båda företeelser måste bli att jag numera inte längre är att betrakta som blodgivare. Har gett blod sen den 8 mars 2010, 0ch har därefter troget besökt blodbussen varje gång det varit så att säga tillåtet enligt gällande ordning. Kan förvisso konstatera att jag hade kunnat börja med det här långt tidigare än vad jag faktiskt gjorde, men nu blev det som det blev. Nu är det som det är – jag har gjort mitt som blodgivare! Jag tackar för mig, och manar samtidigt alla som kan att ge blod! Det behövs!
Vi vet egentligen ingenting om den här katten, mer än att hon har strosat här omkring i åtminstone ett års tid. Det är troligtvis en honkatt, med typiska feminina kattdrag. Att Mogwai accepterar henne, kan också vara ett bevis för att det är en flicka.
Efter att Mogwai blev sjuk våren 2022 till följd av – troligtvis – en klo eller huggtand i kinden högst troligt efter en fajt med just henne, har vi konsekvent försökt hålla henne borta härifrån. Men hon har samtidigt varit envis. Medan andra katter flyr mer eller mindre i panik när vi schasar iväg dem, har hon bara sprungit typ till tomtgränsen. Efter hand tycks dessutom Mogwai stegvis börjat acceptera henne. Alla andra katter jagar han konsekvent bort, men henne går han bara förbi. Vi har sett hur hon har legat och studerat honom medan han markerat revir, och så snart han gått därifrån har hon rullat sig i gräset där han har markerat. Det tolkar vi som ett sätt att säkra sig om hans gunst. Om hon har samma lukt som han, är hon inte farlig. Och taktiken tycks uppenbart ha fungerat. Hon har med det också kunnat komma närmare oss, och vi har till slut gett med oss. Hon får mat hos oss nu. Dock med en viss återhållsamhet. Det ska helst inte bli så att vi blir hennes enda försörjning. Hon är gissningsvis kanske någonstans mellan fyra och sju eller åtta år gammal, och är inte mager eller undernärd. På något vis har hon lyckats få mat på annat vis under tidigare år, och bör kunna fortsätta med det.
Hon är fortfarande ganska skygg, även om hon visst har vågat sig ganska nära. Men att försöka fånga in henne och ta henne till veterinären är inte aktuellt. Det skulle enbart riskera att rasera det förtroende hon lyckats få för oss. Att låta henne komma in i huset är inte heller aktuellt. Det är Mogwais hem, och vi har ingen aning om hur det skulle gå om vi tog in henne. Vi kan inte riskera att det ska uppstå någon konflikt där. Det är helt enkelt inte rätt mot Mogwai.
Vi hjälper Mims med mat, men i övrigt får hon fortsatt klara sig själv.
En enveten men samtidigt försiktig kattflicka har de senaste månaderna kommit allt närmare oss. Ja, vi vet inte med hundra procent säkerhet, men det mesta tyder på att det handlar om en flicka. Det var helt säkert henne Mogwai var i bråk med förra året när han blev skadad. Nu tycks de båda ha slutit fred, och det verkar till och med som att de båda samarbetar för att hålla vår tomt fri från andra inkräktande katter. Faktiskt ser det ut som att Mogwai helt har accepterat hennes närvaro. De kan till och med mötas nos mot nos utan något gruffande. På sistone har hon också börjat dyka upp vid vår altan där hon önskar vår uppmärksamhet. Vi har varit ytterst tveksamma kring hur vi skulle bemöta henne. Förståndet säger att vi borde ignorera henne, och låta ödet avgöra vad som är bäst för henne. Men hjärtats röst är starkare, och vi har lite försiktigt börjat ge henne mat. Långsamt vinner vi hennes förtroende, och med försiktighet försöker vi granska hennes ”skick”! Det är som sagt troligen en kattflicka, ålder är svårt att avgöra. Men kanske fyra-fem år. Mycket tyder på att hon är en klassisk ”sommarkatt”. Alltså en stackars katt som någon tagit hand om under sin semester, men när det varit dags att återvända till stan har man bara lämnat henne. Va fan … katter klarar sig väl alltid! Jo, hon har ju bevisligen klarat sig hyfsat hittills. Hur kan vi omöjligt veta, men det är tydligt att hon söker och önskar varaktig kontakt med någon som har hjärta att hjälpa henne. Vi har inte hjärta att undlåta att hjälpa henne. Så nu tampas vi för fullt med frågan hur vi ska hjälpa henne efter bästa förmåga.
Först och främst har vi ju Mogwai att tänka på! Han måste gå först! Men han tycks märkligt nog acceptera henne, och de förefaller till och med hjälpas åt att jaga bort andra obehöriga katter. Så det som gäller nu är att hon får mat och även tillskott av B-vitamin här. Sen gäller att vi måste planera och tänka ut en bra lösning inför hösten och vintern. Vi vet ju inte vilka åkommor hon kan tänkas dras med, och det gäller att hålla det på avstånd från Mogwai, och samtidigt hjälpa henne att bli fri från det.
För övrigt har vi bestämt att kalla henne Mims!
Under dagen var min ”skrivarhörna” lokaliserad till Möllans Café, i väntan på Snezana som var upptagen på annat håll några timmar. Tog dock lite tid innan jag kunde komma igång med skrivandet. Först tog det väldigt lång tid vid kassan, på grund av några väldigt omständliga kunder. Sedan hade jag problem med internetanslutningen, vilket är en förutsättning för att kunna komma åt filerna jag skulle arbeta med. Just som jag fått klart med nätet, blev jag avbruten av ett telefonsamtal. Därutöver var internetuppkopplingen ganska svajig.
Men jag fick trots allt ändå skrivit en del, och även gjort ytterligare researcharbete. Det kretsar för närvarande ganska mycket kring arvsfrågor, testamentstagare, överförmyndare och så lite om passregler på sjuttiotalet.
Att skriva är en livsstil!
Att ur fantasin kunna låta berättelser flöda genom fingrarna, via tangentbordet in i datorn, och där bilda en berättelse som förhoppningsvis så småningom kan fängsla, roa, engagera, underhålla andra människor, är en härlig känsla. Förutom då bara själva skrivandets inspirerande känsla!
Till detta har vi sen all spännande research man behöver göra, för att ha ett bra underlagt till en trovärdig berättelse.
Denna kväll exempelvis, har jag spenderat tid på att forska i arvsfrågor, och fram för allt när det handlar om förvaltning av arv till minderårig.
Jag har forskat efter fakta om Clinique du Parc i Marocko, och hittat mer fakta än jag faktiskt trodde var möjligt. Jag har till och med ägnat mig åt medicinstudier i FASS för att få fram fakta om ett läkemedel som försvann från marknaden 2006 på grund av att det ansågs kunna orsaka njurproblem.
Och vi går vidare.
Idag blev det en heldag i Malmö. Vi parkerade i Slottstaden, och promenerade sedan genom Slottsparken upp till centrum. Södertull, Gustav Adolfs torg, Södergatan, Skomakaregatan, Lilla torg och Stortorget. Och så en laxbagel på Konditori Katarina på Hamngatan. Hyfsat väder, även om det emellanåt kom regnskurar som fick oss att påpassligt slinka in i någon närbelägen affär eller annat öppet etablissemang. Sålunda hamnade vi bland annat hos Åhléns som inte precis ser riktigt ut som det gjorde på min tid som boende i Malmö. Då var det Tempo, med förvisso en klädavdelning, men även husgeråd, skivor och till och med livsmedel. Det mesta nu handlar om tämligen dyra kläder. Även Form Design Center vid Lilla Torg fick ett besök av oss, i flykt från regnet, där vi kunde beskåda en häftig utställning med en diger samling designföremål. Promenaden gick vidare mot Triangeln. Mellanlandade på Second Hand på Södra Förstadsgatan. Sen blev det grekisk middag på Akropolis på Davidshallsgatan. Kort och gott en trevlig dag med en frisk promenad på drygt tio kilometer.
Idag hade vi en sammankomst med våra gamla vänner Eva-Marie och Gunilla. En god lunch på Tirups örtagård utanför Staffanstorp, en botanisering bland växter och insekter, och trevliga och stundvis nostalgiska samtal i örtagårdens serveringsträdgård.
Dressin St. Olof och Gyllebosjön ToR
Vår årliga tradition att fira våra respektive födelsedagar genom att göra något trevligt tillsammans, gick idag ut på gamla järnvägsspår. Mellan St. Olof och Gyllebosjön trampade vi dressin tillsammans med våra kära vänner Ingrid och Per, sammanlagt nästan fjorton kilometer, med fika vid Gyllebosjön. Senare middag på Sjöbo Gästis, och avrundning med fika och lite gott hos oss. En dag med ordentligt med frisk luft, härligt umgänge, glädje och mycket positiva samtal.
Ja-Må-Vi-Leva!
Andie Lindskog 