I somras lyssnade min kärlek och jag på ljudboken ”Jag kom inte ut – jag blev mig själv” av Ann-Christine Ruuth. I dagarna har vi sett första avsnittet om ”Snickar-Björns” transition till Lee på TV4. Timingen känns onekligen läglig. I september förra året kom mina memoarer ut! Det som från början var tänkt mest som en personlig analys av mitt liv, blev efterhand till en uppriktig och öppen berättelse om vem jag är, och egentligen alltid varit. Den blev mitt sätt att ”komma ut”! Att det råkade ske inom ett inte allt för stort tidsspann mellan Ann-Christine Ruuths bok och dokumentären om ”Snickar-Björn” som blev Lee är rena tillfälligheter. Ändå – dessa båda kändisar har naturligtvis helt andra förutsättningar att berätta sin historia, och att uppnå omvärldens förståelse och kanske rentav uppskattning, än vad jag någonsin kan drömma om. De har och har haft helt andra förutsättningar än vad jag haft. Ändå är likheterna slående. Ett liv genom barndom, tonår och in i vuxenvärlden då man ständigt kämpat för att dölja och gömma vem man innerst inne är. En ständig plåga, och ett evigt smygande och rentav skådespeleri för att visa upp en person man egentligen aldrig varit. Ett ständigt vandrande i ett töcken av osäkerhet, och en rädsla för att aldrig våga ta steget fullt ut och leva det liv man egentligen alltid velat. Varför?! Vems liv är det egentligen man har levt? Inte mitt i alla fall. En påklistrad påtvingad roll som inte är jag.
Även om mitt liv inte sett ut som Ruuths eller Lees och även om jag aldrig haft samma förutsättningar eller utgångsläge som de, så känns alla symptomen igen. Och varför måste allt kring detta vara så tungt?! Oavsett vad jag går igenom, så är jag fortfarande samma person som jag varit i stort sett i hela mitt liv. Möjligen numera lite positivare och gladare.
Andie Lindskog 