Fabror Egons jul

Morfar i fönster

(Julsaga av Per & Snezana Lindskog 2017)
Från det lilla bordet vid köksfönstret hade Egon en bra vy över grannskapet. Det var bra eftersom han såg det lite som sin uppgift att ha koll på vad grannarna hade för sig. Fanns ju inte så mycket annat man kunde göra. TV kunde man ju inte titta på för det var ju bara en massa reklam och annat tjafs, och radio var heller inte mycket att ha.
”Jaha ja, har Karlssons varit och gjort av med pengar igen…”  muttrade han för sig själv när den röda nya bilen rullade in på grannens infart mittemot.
”Och de gapande ungarna är klart med också.”
Han reste sig och slog upp en kopp nybryggt kaffe, tog med sig ett fat och slog sig åter ner vid bordet.
”Ska fru Larsson ha lite tonfisk?” undrade han och såg sig omkring.
Ingenting hördes i huset utom kökskranen som droppade, och så tickandet från det där gamla urverket som hängde i vardagsrummet.
”Jaha”, mumlade Egon vidare när han såg hur grannarna bar in stora papperskassar med paket i färgglada omslagspapper.  ”Det är till och ha varit och köpt julklappar ja!”
Han fnös föraktfullt mot fönstret.
”Ser hon det fru Larsson, sånt har dom råd med, men laga staketet så de kan hålla den där argsinta hunnabrackan inne… det finns det inte pengar till.”
Grannen Karlsson vinkade glatt när han såg Egon i fönstret.
”Jaha ja… gör sig till…” muttrade Egon för sig själv.
Minuterna masade sig fram medan Egon satt och glodde ut genom fönstret. Han tände sin pipa, drog ett bloss och suckade.
”Ja du fru Larsson, det blir nog en jul i ensamhet i år igen. Och nån julamad blir det då rakt inte heller.”
Han suckade tungt. ”Inte sen de där så kallade hantverkarna var här i somras.”

Det var några figurer som en dag kommit och knackat på hans dörr och sagt att de kunde hjälpa honom att renovera. Billigt! Egon tyckte det passade bra, för han hade ju faktiskt tänkt sig att han skulle behövt reparera ytterdörren som aldrig riktigt varit särskilt bra sen den där vintern när den grep och Egon som just vid det tillfället var på sitt absolut sämsta humör hade sparkat hårt på den för att få upp den. Han hade ju tofflor på sig, och det var inte så bra för dörren.
Sen hade det ju varit bra om man fick lagt nya brädor på altangolvet. De gamla var ju faktiskt halvruttna, och hade börjat ge vika lite här och var.
Förunderligt egentligen att de här hantverkarna kunde veta att just Egon behövde hjälp just nu. Men det var ju det här med att de behövde ha betalt i förskott för att kunna skaffa nödvändigt material. Tjugotusen var ju rätt mycket pengar, men det vet ju alla att det kostar pengar när man ska renovera.
Naturligtvis hade ju den där Karlsson lagt sig i Egons affärer också. Han hade kommit in och bankat på dörren just som han höll på att göra upp med hantverkarna.
”Farbror betalar väl inget i förskott?” hade han sagt. Va fan hade han med det och göra!?

Katten hoppade upp på bordet och började genast äta av tonfisken.
”Tur jag har dig i alla fall, fru Larsson.”
Katten åt glupskt nästan desperat av fisken. Men så var det alltid när Egon serverade tonfisk. Det var lite utöver det vanliga torrfodret. Och kattens rondör talade sitt tydliga språk. Den fick inte för lite mat i varje fall.
Medan katten åt blossade Egon vidare på sin pipa, och försjönk i lite vemodiga tankar som tog honom tillbaka till tiden då hans kära Anna fortfarande var i livet. Ett leende spred sig över hans läppar när han förstrött studerade den spinnande katten som just börjat den obligatoriska tvätten efter måltiden, medan han tänkte på sin älskade fru som lämnat honom egentligen alldeles för tidigt.
Fru Larsson var hans enda familj nu. Ja, om man inte räknade Greta, hans sju år yngre syster. Men den hörde ju bara av sig när hon behövde pengar.

Ett hundskall fick honom nästan att ramla av stolen i förskräckelse när han brutalt rycktes ur sina tankar, och katten dök instinktivt ner under kökssoffan.
”Nu är den där jävla hunden här inne igen!” utbrast Egon och for upp. Han smällde upp ytterdörren och tog sig ner för trappan i en för hans ålder imponerande smidig rörelse, sprang runt hushörnet och stod öga mot öga med grannens svarta rottweiler.
Hunden morrade avvaktande utan att släppa Egon med blicken.
Den gamle mannen fick tag i snöskyffeln som han hötte mot hunden med.
”Ge dig iväg! Seså… försvinn härifrån!”
Just då kom grannen Karlsson sättande genom grinden.
”Hit Ronny”, manade han.
”Ja… hör du dåligt!” sa Egon och tog ett steg mot hunden, som fortsatte morra. ”Gå till husse!”
Karlsson kom fram och kopplade hunden.
”Du får se till och lägga pengarna på ett nytt staket istället för en massa onyttigt, så du kan hålla hunnabrackan inne.” sa Egon surt.
”Jag ber om ursäkt men Ronny vill ju bara hälsa.” sa Karlsson och vände sig för att gå ut ur Egons trädgård.
Egon gjorde en hastig rörelse med skyffeln och hunden reagerade med ett ilsket skall.
”Den hunden är fan folkilsken!” sa Egon.
”Nä då, det e han visst inte. Men han är människokännare.” svarade Karlsson spydigt. ”Kom nu Ronny, nu går vi.”
Egon vände och gick tillbaka in i huset.
”Ronny”, fnös han. ”Hur kan man kalla en hund för Ronny!?”

Det var fortfarande mörkt när Egon slog sig ner vid köksbordet för att äta frukost. Han knäppte på radion och noterade att klockan var sex.
Gomorron bästa Skåne hördes den hurtfriska morgonvärden på Radio Malmöhus, men Egon lyssnade egentligen inte. I gatlyktornas sken såg han att det snöat under natten. Inte så mycket men tillräckligt för att marken skulle bli vit. Egon suckade tungt och konstaterade att han inte skulle kunna cykla och handla den här dagen då, eftersom det säkert var halt på vägarna.
Han tog en klunk kaffe och i samma stund hördes ett skall utanför hans köksfönster, som fick honom att rycka till och spilla kaffe på skjortan.
Ilsket for han ut och ner för trappan, fick tag i snöskyffeln och tog några kliv på gången. Men längre kom han inte. Han halkade och föll handlöst på gången med högra benet under sig. Smärtan var obeskrivlig, och han förstod att det här inte gick bra alls. Desperat försökte han ta sig upp, men dels räckte hans krafter inte till och dels var underlaget alldeles för halt. Och så smärtan.
Hunden stod några meter bort och stirrade på honom. Efter en stund kom han försiktigt närmare den kvidande mannen. Han nosade på honom. Egon mötte hundens blick men vågade inte säga något eller göra något. Hunden buffade på honom med nosen och gnydde. Så vände han och sprang rakt över gatan och in till grannens hus där han hörde hemma.
Egon fortsatte kämpa och försöka komma på fötter, men misslyckades hela tiden.
Stunden kändes som en evighet, men plötsligt kom rottweilern springande igen med Karlsson i släptåg.
”Men åh, farbror Egon, vad har hänt? Ronny kom in och hämtade mig, och jag förstod på honom att det var något allvarligt.”
Egon såg hjälplöst på Karlsson. Först ville han säga att det var den jävla hundens fel, men han insåg att det nog inte var riktigt läge att bråka nu.
”Jag… det här gick nog inte så bra…” stönade han.

”Ursäkta, men herr Berg har besök”, sa sköterskan som just gläntat på dörren.
”Besök? Vem då? Varför det?”
Dörren gled upp helt och grannen Karlsson med sexåriga dottern Lisa kom in.
”Jaha ja… här kommer Karlssons”, sa han ansträngt medan han försökte tränga undan den tjuriga tanken som formulerades i hans skalle om va fan dom skulle där och göra.
Men han bet ihop och försökte med viss möda sätta sig upp i sängen. De var ju trots allt de enda som kostat på sig att hälsa på honom.
”Jaha herr Berg, det här var ju inte så bra”, sa Karlsson. ”Bruten lårbenshals.”
”Nä, dom snackar om korttidsboende lagom till julen. Och jag måste ju ta hand om fru Larsson.”
”Fru Larsson?”
”Ja, katten.”
”Aha, javisst ja.” sa Karlsson medan lilla Lisa hade dragit fram en stol bredvid Egons säng. ”Men den kan vi ta hand om.”
”Ska inte farbror komma hem till jul?” frågade hon.
Egon såg på henne och suckade.
”Nä, det blir inget av med det”, sa han.
”Varför?”
”Farbror Egon behöver hjälp nu när han har skadat sitt ben”, förklarade Karlsson för sin dotter.
”Jag kan hjälpa.” sa Lisa.
”Ja, det är bra, men du förstår att farbror behöver hjälp med allt, så han kommer att ha svårt att klara sig i sitt stora hus”, sa Karlsson så pedagogiskt han nu kunde.
”Farbror Egon kan väl vara hos oss”, tyckte dottern.
Karlsson gav Egon en forskande blick.
”Det vore ju klart en idé”, sa han. ”Varför inte? Det ska väl fan till och sitta inspärrad på sjukhus när det är jul.”
Egon kände sig inte helt bekväm med tanken att fira jul ihop med grannarna Karlssons. Med tre ungar i huset och fan vet hur många släktingar, och så den där folkilskna hunden, vore det nog lugnare att stanna kvar på sjukhuset. Men att ligga i en säng i ensamhet på sjukhuset var heller inte någon särskilt uppmuntrande tanke.
”Snälla farbror Egon!” bad lilla Lisa. ”Kommer du till oss på julafton slipper du vara ensam, och så får du träffa jultomten, och så min bror och min lillasyster… och så mormor såklart.”
”Jaså mormor också”, mumlade Egon frånvarande och fick samtidigt en bild framför sig, som visade en butter gammal, med Egons ord, kärring som bara klagade och anmärkte på allt han sa eller gjorde. Den bilden stämde egentligen mer överens med hans egen gamla faster Edit som förvisso var avliden sen många år tillbaka. Men, mormor eller faster eller moster… det är samma gamla sura…
Karlsson avbröt Egons mörka tankar.
”Ja men då säger vi väl det, att Egon firar jul med oss. Vad roligt det ska bli.”
”Visst…” sa Egon utan att riktigt fattat om han sagt ja eller inte åt erbjudandet.

Det var med väldigt blandade känslor som Egon klev ur taxin hemma i gatan för att med taxichaufförens hjälpande hand ta sig upp till Karlssons julpyntade dörr. Han hejdade sig.
Chauffören såg undrande på honom.
”Hur är det fatt?” undrade han.
Från huset hördes glada röster, skrik från lekande barn som jagade varandra runt i rummen, och så den där folkilskne hunden som skällde.
Var det verkligen i detta kaos han skulle fira jul?
”Jag borde gå in till fru Larsson”, mumlade han.
”Larsson? Nä… Karlsson heter de väl?” sa chauffören förvirrat.
”Va!?”
”Karlsson… de heter Karlsson.”
”Ja, det vet jag väl för fan”, sa Egon.
”Ja men ni sa Larsson…”
Egon gav taxichauffören en uppgiven blick men sa inget mer.

Egon blev varmt välkomnad av Karlsson, hans fru och de tre barnen med lilla Lisa i spetsen som med tindrande ögon hälsade fint precis som mamma hade lärt henne att göra. Och så den där folkilskne Ronny som med svansen viftande också kom Egon till mötes i hallen. Egon betraktade hunden misstänksamt, men förundrades efter en stund över hur snäll och vänlig den faktiskt verkade.
Karlsson skrattade.
”Haha… han känner igen dig”, sa han.
”Ah, det undrar jag… då hade han säkert huggit mig.” muttrade Egon.
”Ronny!? Nej, nej… han är världens snällaste hund.” intygade Karlsson.
”Jaså, jaha…”
”Jaha, och här har vi min svärmor, ja alltså Lisas mormor… Edit.”
Fattades bara det. Kärr… öhm… den gamla damen hette samma som hans gamla sura faster, tänkte Egon surmulet, och stunden efter såg han in i ett par vänligt leende ögon som såg på honom över ett par läsglasögon som hängde lite charmigt längst ut på nästippen.
”God jul Egon. Så trevligt att äntligen få träffa dig”, sa hon och tog honom i hand.
Egon stod som fastnaglad i golvet, och hade svårt att få fram något vettigt när han kände värmen från hennes hand och såg hennes varma leende.
”Trevligt… öh… javisst, visst är det”, fick han fram med en lite ostadig röst.
Egon blev ledsagad in till matbordet som dignade av julens alla läckerheter, och han började allt mer slappna av och bara njuta av tillvaron. Edit och han visade sig ha väldigt mycket att prata om och många gemensamma intressen.  Och när Karlsson bjöd honom på en snaps också, var kvällen trots allt riktigt trevlig.
”Ja, det var ju sant”, sa Karlsson när han satte fram snapsglaset till Egon. ”Polisen ringde mig häromdagen.”
”Jaha?” mumlade Egon som börjat bli ganska trött på den där förargliga affären som kostat honom det mesta av hans besparingar. Kunde de inte lika gärna lägga ner alltsammans istället. polisen hade ju sagt att det antagligen ändå var omöjligt att få de där bedragarna fällda.
”Ja, de hade sökt dig, så jag berättade att du var på sjukhuset.”
”Va fan ville de nu då?” undrade Egon.
”De behövde ha reda på ditt kontonummer…”
”Vaddå för!? Ska de också sno pengar från mig?”
”Nej! Nej, de har lyckats lösa hela den där härvan, så du kommer att få dina pengar tillbaka!”
Egon såg länge med en misstrogen min på sin granne.
”Du skojar!”
”Nej, det är säkert!”
Ett brett leende spred sig över Egons läppar och spontant och lite obetänksamt gav han mormor Edit en kram.
”Jaha du… det blev min själv en god jul i alla fall!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.