Logistikkrisen (Vår julsaga 2016)

Julsaga 2016

av: Per & Snezana Lindskog

Med ett ljudligt gnissel gled den tunga källardörren upp. Den lille alven Allan stod stilla och blickade in i mörkret. Mörka källare tillhörde absolut inte hans favoritställen.
Han höll upp sin lykta, men den förmådde bara lysa upp några steg framför honom, när han tveksamt klev in i källarlokalen.
”Är… är det någon här?” frågade han ängsligt mot mörkret.
”Nää.” svarade någonting där inne.
”Ah…bra.” mumlade han lättat och fortsatte in. Han var mörkrädd och gillade verkligen inte det mörka källarförrådet, så det var ju i alla fall betryggande att det inte fanns någon annan där. Sakta trevade han sig inåt mellan långa hyllrader som var fyllda med torkade frukter, svampar, örter, ett stort antal burkar med inläggningar, sylt, marmelad, honung och sirap. Där fanns även ett antal tunnor fyllda med alvernas egna julkryddade vin.
Allan var en väldigt snäll och beskedlig liten alv, och han var ganska arbetsduglig också. Men han var inte, som tomtefar Smilas brukade uttrycka det, den ljusaste kulan i granen.
Det var först när han nått fram till hyllan med sylten som Allan insåg att det inte borde vara möjligt att någon svarade i mörkret, om det inte fanns någon där. Nu började han bli rädd.
”Är det… säkert att det inte är någon här?” viskade han.
”Nä… har jag ju sagt.”
”Uhm… jag tror dig inte.” sa Allan som började få en intensiv längtan efter att rusa mot utgången.
”Gör…hick… som du vill.”
När han rundade hyllan med alla sötsakerna fick han en chock. På golvet vid tunnorna med nissarnas egna hembryggda julvin satt, eller nästan låg, en påtagligt berusad nisse.
”Arvid!” utbrast Allan. ”Vad har du gjort!?”
”Öh… ja, du förstår… en av tunnorna läckte, så jag fick försöka samla upp det.”
”Jo, det förstås, men du skulle väl kanske inte samla upp det i din mage.”
”Nä… hick… det kanske jag inte skulle.”
Just då noterade Allan ett märkligt pipande. Det kom från det angränsande rummet, där man förvarade ingredienserna till svävargröten.
Det var ett märkligt ljud. Det lät lite som pipande möss. Dessutom väldigt många möss. Men ändå inte. Det lät som något slags skratt. Pipande skratt.
Allan gick in i rummet och lät lyktans sken söka av hyllorna och upp mot taket. Han blev iskall inför synen, eftersom han direkt insåg vad som hade hänt.
På hyllorna låg ett antal glasflaskor och omkring dem mängder med sönderbitna korkbitar. Och precis under taket svävade förmodligen traktens alla möss, muntert pipande.
”Åh nej!” flämtade Allan. ”De har gjort slut på alla skrattkristallerna.”
Allan var upprörd och uppriktigt orolig, främst för vad tomtefar Smilas skulle säga om det här. Allan kunde heller inte se det komiska i att ett stort antal möss svävade alldeles under taket hysteriskt fnissande. Faktiskt inte alls.

Det var egentligen inte något vanligt kontor. Det fanns visserligen ett ganska stort och vackert dekorerat skrivbord men möbelsnickaren som hade åstadkommit det hade egentligen inte behövt anstränga sig. På grund av alla böcker och pappersrullar och diverse andra prylar, varav många inte ens hörde hemma på ett skrivbord, var de vackra dekorationerna ändå inte synliga.
Framför detta bord stod den lille alven Allan med sin luva i händerna som han fingrade nervöst på.
”Jo, alltså herr Smilas… vi har ett problem.” sa han försiktigt.
”Jaha!?” svarade den storväxte mannen bakom skrivbordet medan han förstrött tvinnade sitt stora vita skägg.
”Jo, alltså… vi kan inte göra någon svävargröt. Mössen har ätit upp alla våra skrattkristaller.”
”Va!?” utbrast Smilas. ”Det kan inte va möjligt!”
”Jo, så är det. Och nu är det ju så att vi redan har börjat göra blandningen, och som alla vet härsknar glitterpulvret ganska fort om man inte rör ihop blandningen direkt. Och nu har vi inte så mycket glitterpulver kvar.”
”Glitterpulver!?” avbröt Smilas. ”Det brukar ju finnas gott om det.”
”Jo, men alltså… saken är den att det har blivit svårare att hitta de där blåglittrande fjädrarna från vråkstjärnhöken som vi maler ner till det där pulvret.”
”Jaha?”
”Ja, alltså… de tycks ha drabbats av en ovanligt stark hemlängtan och flytt tillbaka till landet över havet.”

Vråkstjärnhöken var en liten rovfågel som levde i de stora skogarna. Varje försommar smög några små figurer omkring bland stock och sten och samlade tappade fjädrar från denna fågel. Sen malde man ner själva skaftet från fjädrarna till ett fint pulver att använda till flygpulver. Det ansågs ge väldigt bra flygegenskaper om man blandade med skrattkristaller.
”Så vi har med andra ord ett logistikproblem!” konstaterade Smilas med oro i rösten.
”Ja… så är det nog.” medhöll Allan.

Varje sommar anordnades ett stort event där alla nissar, alver och även en del troll samlades och berättade roliga historier för varandra. Under tiden gick skrattmästarna omkring med sina stora trätunnor som var försedda med en slang av skinn och en nävertratt och samlade in alla skrattångorna som omedelbart började knastra i trätunnorna likt popcorn och blev till hårda små gula kristaller.
För att få svävargröt blandades kristallerna med glitterpulvret i en balja med vattnet från vattenfallet Vinterfall. Sedan rördes det ihop med blåbärsris eller kråkbär till en lagom tjock svävargröt som renarna fick till mat från den dagen då människorna började vattna lutfisken.
Konstigt!? Va e det för konstigt med det?
Det har ni väl hört förr att om man skrattar riktigt gott kan man liksom lyfta och sväva lite lätt. Kombinerar man det sen med glitterpulvret från vråkstjärnhöken och vattnet från det otroligt snabba vattenfallet Vinterfall blir det perfekt.
Hur tror ni annars det går till att få renarna att sväva!?

Men nu var det så att den gångna sommarens event egentligen hade varit misslyckat. Man hade verkligen försökt med alla möjliga lustigheter, roliga historier och man hade till och med engagerat ett flertal av landets främsta komiker som fick underhålla efter bästa förmåga.
Men det fungerade dåligt. Historierna som berättades hade man hört i åratal. Komikerna började komma till åren och var heller inte särskilt roliga längre.
Så det blev bara några enstaka korta ansträngda skrattsalvor, som inte förmådde fylla ens en halv tunna. Och nu hade mössen ätit upp det lilla som fanns kvar.

”Vet du…” sa Smilas. ”Du får bege dig iväg till de andra distrikten och höra om de har kvar några skrattkristaller. Du får ta Bertil, du vet, han är snabb och det blir ju en lång resa, och vi har ju inte så mycket tid på oss.”

Så fick det bli.
Renen Bertil var lite annorlunda än de andra.
Som liten kalv var han väldigt sprallig och busig och han fick vara med ute på gårdsplanen en gång på lutfiskdagen när alla de vuxna renarna skulle utfodras med svävargröt. Han skuttade omkring och busade, men hans vilda lek slutade med att han snubblade till och ramlade ner i den stora grytan med svävargröt.
Innan de tjänstgörande nissarna lyckades få upp honom, hade han hunnit svälja alldeles för mycket gröt. Från den dagen hade han alltid varit väldigt lätt på foten, och kunde med lätthet springa högt upp i skyn. Helt utan svävargröt.

Allan och Bertil gav sig iväg på sin långa resa över vårt avlånga land, och besökte i tur och ordning de olika distrikten.
Men situationen var den samma överallt. Några enstaka hade kvar lite glitterpulver som de kunde avvara, men skrattkristallerna var helt enkelt slut.
Det var bara i Vimmerby där sätet för Smålandsdistriktet låg, som man hade en liten läderlägel kvar som man motvilligt lät Allan få med sig.
”Ni får väl hushålla lite me at.” tyckte den småländske nissen.
”Ja, ja, det kanske vi får.” suckade Allan innan han for vidare.

Till slut hamnade han hos Helge på Stenberget i Skåne.
”Va!? E de helt slut? Hur har ni lyckats med det?”
”Mössen har ätit upp det.” förklarade Allan.
Helge skrattade hjärtligt.
”Mössen!? Då e di lättfotade numer då…!?”
”Ja, något åt det hållet ja.” medgav Allan. ”Men har du möjligen lite skrattkristaller du kan avvara?”
Helge antog en allvarlig min och studerade Allan.
”Vet du… jag har aldrig fattat varför ni ska krångla till det så förbannat.”
”Va!?”
”Ja, alltså… renar!? Vem kom på den idén?”
Allan ryckte på axlarna.
”Tja, Smilas tyckte det var en bra idé… det är ju… uhm… många ställen som ska hinnas med ju.”
”Men det där är ju nåt di håller po me i Amerika ju, inte i Sverige.” påpekade Helge.
”Men det går ju fortare att flyga.” invände Allan.
”Ja, men då är det väl bättre att ta till nåt som redan kan flyga?”
”Öh… hur menar du?”
”Gäss!” svarade Helge självsäkert. ”Och nä, nåra skrattkristaller har jag inte. Har aldrig haft.”
Allan kliade sig bekymrat i nacken och suckade tungt.
”Ja, jag vet faktiskt inte hur vi ska lösa det här.” sa han.
Helge la armen om Allans axlar.
”Ta det lugnt påg, vi ordnar det. Du får låna ett gäng gäss å maj.”
”Smilas blir tokig.” suckade Allan oroligt.
”Amen… det viktiga e vel å komma fram på julafton, eller hur? Om det sen e gäss eller renar som drar släden spelar väl fan ingen roll?”
”Nä, du har kanske rätt.” mumlade Allan.
”Jag ska samla ihop ett gäng ti di. Åk du hem så länge, så kommer jau efter me dom.”
”Men det är ju mindre än tre veckor kvar till jul.”
”Det ordnar sig. Jag är hos er om två dar.”

Åter igen stod Allan och tummade på sin luva framför Smilas fullbelamrade skrivbord.
”Inga skrattkristaller!?” dundrade Smilas. ”Det är ju katastrof!”
Allan ställde läderlägeln han fått från Vimmerby på bordet.
”Här är lite från Småland i alla fall.” sa han ynkligt.
”Bah! Det lilla är ju som en snökristall i nordpolen.”
”Men… alltså… ähm… saken är den… alltså… att Helge kunde låna oss några… ähm… gäss.” sa Allan.
Smilas såg bistert på honom.
”Gäss!? Alltså… det är inte mat till oss själva vi har brist på. Det är gröt, alltså svävargröt till våra renar som det är kris med!”
”Jo, jag vet… men Helge menade att gässen också kan dra släden.”
”Så du menar… du tycker…?”
Smilas satte sig hastigt ner på stolen, och brast ut i ett gapskratt. Han skrattade så att ögonen tårades.
När han sansat sig något lutade han sig över skrivbordet, och pekade på Allan.
”Samla alla nissarna i aulan… omedelbart!”
”Va!? Jaha… öh… ska bli.” sa Allan ynkligt och försvann hastigt ut från Smilas kontor. Han förstod absolut ingenting. Vad var det som var så roligt?

Det var ett väldigt sorl i aulan där alla nissarna trängdes förundrade och lite oroliga över varför de kallats dit med så kort varsel.
Smilas kom in genom den stora porten och skred fram till den lilla talarstolen, som mest liknade en gammaldags kateder. Vilket i och för sig nog berodde på att man faktiskt hade köpt den billigt från en gammal 1800-talsskola som skulle rivas. De som stod närmast när han passerade noterade att han verkade ovanligt munter.
Smilas såg ut över de många nissarna, och harklade sig.
”Kära nissar!” sa han mellan skratten. ”Jag har bett er komma hit, för jag har viktig information att delge er.”
Han antog en lite allvarligare ton.
”Det har visat sig att vi inte har några skrattkristaller kvar. Under sommarens event var det väldigt svårt att få ihop några skrattkristaller, och det lilla vi hade har mössen ätit upp. Men kanske vi har en lösning i sikte.”
Han gjorde en gest mot Allan.
”För Allan här har något att berätta.”
”Va!?” utbrast Allan.
”Ja, Allan… berätta nu vad vår skånske kollega fått dig att tro.”
”Ja… uhm… jag vet inte…” stammade Allan.
”Jo, säg det du.” sa Smilas.
Under tiden hade skrattmästarna gjort sig redo med sina tunnor.
Stackars Allan stod åter och tummade på sin luva när han såg ut över aulan.
”Ja, alltså… uhm… Helge menade… uhm… nu när vi inte har någon svävargröt, kunde vi använda… uhm… gäss istället.”
Det gick ett sorl genom aulan.
”Mmm… ja, det kunde kanske va gott.” hördes en röst bland åhörarna.
”Nej… vi skulle inte äta dem…”
”Vad skulle vi då ha dem till?”
”Han menade att vi… uhm… kunde ha gäss istället för renar framför släden.”
I ett slag blev det knäpptyst, och några ögonblick senare brast alla nissarna ut i ett ohämmat gapskratt.
Skrattmästarna for energiskt runt med sina trattar och försökte samla upp så mycket skrattångor de någonsin kunde få tag i.
Plötsligt öppnades den stora porten igen, skrattsalvorna tvärdog och alla nissarna vände blickarna dit.
I portöppningen stod en liten rödrosig nisse med en rödbrun skinnluva, ett par märkliga tättslutande glasögon och en stor tjock halsduk lindad två varv runt halsen.
”Hallå pågar!” sa han. ”Jau hörde ni behövde hjälp!”

På julaftons morgonen stod Smilas på gårdsplanen omgiven av alla nissarna, och betraktade misstroget det märkliga ekipaget.
Det hade inte gått att få fram tillräckligt mycket skrattkristaller från samlingen i aulan. Så det blev bara ungefär halva ransonen av svävargröt mot vad som behövdes. Så den här julen var släden förspänd med halva styrkan av renar, och den andra halvan var Helges gäss.

Hur det nu än är med det, är det ju egentligen ingen vanlig dödlig som kan säga med säkerhet. Jag menar, hur många av er har verkligen sett tomtens släde när den far fram i skyn?
Har du? Har ni?

One thought on “Logistikkrisen (Vår julsaga 2016)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.