Skänken (av Per & Snezana Lindskog)

Det här är vårt bidrag till Julsageläsandet på den årliga julträffen med Skrivarkursen, för 2014.

SKÄNKEN

Pipröken bildade oskyldiga mönster i den kalla morgonluften innan den upplöstes och försvann. Harald betraktade fenomenet och fyllde på med ännu ett bloss. Solen hade precis brutit fram mellan grenverken i träden som omgav trädgården. Det kunde nog bli en fin dag i alla fall, trots kylan. Det var tidig december och krispigt som han hade hört den där snusförnuftiga hallåan på morgonradion uttrycka sig när hon beskrev kylan.
”Trams.” muttrade han för sig själv.
Han funderade över vilka sysslor som låg framför honom den här dagen. Det var väl det vanliga. Bära in ved och få fart på spisen. Det var naturligtvis det viktigaste annars blev Kerstin gnällig. Hon var ju så frusen av sig.
Den bångstyriga elden gav med sig till slut med sprakande hungriga eldtungor.
Han såg Kerstin i ögonvrå, reste sig varsamt för att slippa smärtan och krampen i den slitna höften och riktade stegen mot köket.
”Vill du ha mad?” hörde han henne ropa med huvudet böjt över den rykande kaffekannan som hon hade dukat på brickan.
”Skrik inte så, jag är tre steg bakom di, jag får ju sår i örona.” sa han.
”Nä jag ved” sa hon. “Snart så säger du väl att du varken är döv eller hör dåligt.”

Hon dukade fram tallrikarna på bordet. På ett uppläggningsfat hade hon travat en hel hög med fattiga riddare. Han förstod att det var doften som han inte genast kunde känna igen. Så mycket mat tänkte han, hade hon glömt att han fick dåliga barndomsminnen av fattiga riddare. Han tyckte inte om smaken heller. Det var säkert fyrtio år sen han hade ätit några bitar av det osmakliga brödet. Han kliade sig om hakan och visste inte om han skulle knysta eller tiga.
När hon log mot honom valde han att tiga.
Han satte sig lite skevt, besvärad av den molande smärtan i höften och betraktade brödpyramiden som om det vore skådebröd.
Hon la genast upp två bitar på hans fat, han muttrade ett tack och satt tålmodigt medan hon slog upp kaffet i koppen. Han tog tag om örat på koppen och skyndade sig att blåsa på det, mest för att slippa ta itu med ätandet.
Han tittade på Kerstin och tyckte att hon hade blivit tunnare och blekare. Han kände oro för henne. Länge hade hon kinkat med maten. Och hennes matlagning hade förändrats. Han skulle förmå henne att gå till doktor Göransson, kanske lura dit henne. Kaffet smakade bra, det kunde hon laga gott i alla fall.

Hungern som hade gett sig till känna sedan ett par timmar tidigare styrde hans hand mot brödtrasan som kändes som en dåligt urvriden wettexduk. Han tog en tugga, mycket försiktigt. Vände den i munhålan och skakade till av obehag. Han reste sig så hastigt det gick och rusade mot köksvasken för att spotta ut eländet varpå han tog en rejäl klunk vatten, sköljde runt det i munnen och spottade ut.
Hon sträckte på sig och tittade storögt på honom.
“Va de ente gott?” undrade hon.
”Gott!?” skrek han förtvivlat när munhålan var befriad från den skarpa sältan och sköljd med vatten. ”Tvi fan! Har du tappat saltkared i smeten, de går ju ente o eda. Har du sell smakad po de?”
Kerstin satt stel och blickstilla kvar, som ett saltstod, oförmögen att öppna munnen. Ögonkanten var fylld med tårar som vilken stund som helst kunde svämma över.
Harald rotade fram ett paket tjocka korvar ur frysen och stod fundersam en stund.
“Ägg e bra och rensa flabben me.” mumlade han och kastade en blick mot Kerstin. Hon satt och stirrade tomt framför sig. Katten satt på köksbordet framför henne och smekte tröstande hennes kinder med tassen.
“Du e klog o fin du lille Skänken.” sa hon och klappade den gråspräckliga katten.
Harald såg på henne.
“Måste du ha Skåpet po bored?”
“Han heter Skänken.” rättade Kerstin förargat.
“Ja, det är väl ett skåp!?” muttrade Harald.
Det hela var som en julsaga. Katten hade kommit till dem kring jul, två år tidigare under märkliga omständigheter då en rovfågel som fångat den som byte hade tappat den rakt över deras hus. Bara några dagar tidigare hade en storm blåst omkull ett träd som slagit upp ett hål i taket. Genom det hålet föll den stackars kattungen rakt ner på en ditsatt fåtölj, som förutspåtts i en dröm Harald hade haft.
Kerstin såg det som en skänk från ovan och hade därför envisats med att katten skulle heta Skänken.

Harald ställde fram gjutjärnet på bordet och det fräste fortfarande från korvarna.
“Ta nu litta korv och ägg, Kerstin.” sa han, men hon viftade bara avvärjande med handen.
“Nä.” sa hon. “Varför vill du inte äta min mat?”
“Men… jag har aldrig tyckt om fattiga riddare. Det vet du väl!?”
“Ja men, de som e så gott. Se… Skänken tycker om det.” sa hon och föste fram sitt fat till katten. Han luktade misstänksamt på det, gav henne en blick och hoppade sedan ner på golvet.
“Du ser.” flinade Harald. “Det är ente ens skåpmat.”
“Du får inte kalla vår lille Skänk för skåpet.” sa Kerstin förnärmat.
“Ja ja, men ät nu.”
Kerstin petade ointresserat med gaffeln, tog en bit och tuggade länge besvärat. Hon svalde med möda.
“ Det är inte så att jag är otacksam, det du har lagat smagar säkert bra, men jag har fått en blåsa på tungan som svider och bränner.”
“Ja men nåt lide får du väl försöka få i di.” sa han vädjande med huvudet på sned.
Hon tog sig om pannan.
“Jag har nock litta skallavärk osse och sen har jag nog sovit fasligt lide i natt. Jag plockar av boret senare. Skänken ligger där på soffan och kallar po mi. Jag vilar me han en stund”.

Kerstin vilade och vaggade in sig själv i otydliga oroliga drömmar om “Skänken” som var stor som en tiger och störtade ner genom hålet i taket och fortsatte rakt genom golvet ner i källaren.
Mitt i drömmen väcktes hon brutalt av ett sönderslitande ljud. Panikartat for hon upp ur soffan och med henne den vettskrämda katten som reste ragg ovetande om han skulle fräsa, klösa eller bara skydda Kerstin från himlen som störtade ner över dem.
Hon stod som förstenad och stirrade på högen med takpannor och murket virke på golvet och dammet som sakta virvlade runt i en svag ljusstrimma från det gapande hålet i taket.
Förtvivlat ropade hon på Harald.
“Ah va fan!” utbrast Harald när han kom in i rummet. “Ente i år igen!”
Kerstin såg hjälplöst på honom.
“Mitt i smällkalla vintern igen! Va fan ska det här betyda?” skrek Harald i den kyliga luften som svepte om dem och förångade genast hans kraftord.
Han stirrade upp mot hålet i taket och muttrade tyst för sig själv.
“Vi ska väl ente ha en kattajävel till.”
“Va sa du?” undrade Kerstin.
“Eh… jag sa… hur ska vi nu lösa det här?”
“Det är Gud som kommer för och hämta tebaga Skänken” sa Kerstin med darrande röst. “Jag har hört hans röst när taget brakade in! Hörde du Harald? Han skrek att han skulle hämta tillbaka katten.”
“Va örlar du nu om?” sa Harald. “Han vill väl ente ha katten!?”
Han tänkte inte mer på orden utan undrade snarare över vad försäkringsbolaget skulle säga om detta. Det var kanske fel att använda det halvmurkna virket när han lagade taket för två år sen? Skulle de granska och avslå försäkringsmöjligheten? Ja då var det ute med dem. Det gapande hålet var ännu större än det förra. Den gamla soffan som stod på vinden hade brakat ner, skadat både golvet, fåtöljen och fönstret mot gården.
“Det är guds straff för att vi har velat leva i överflöd, för att vi åt dansk fläskfilé i söndags.” viskade Kerstin med en röst som Harald inte kände igen.
Hon ojade sig med en vemodig stämma och inget i hennes sätt gick att känna igen. Harald kände obehag.
“Nää, gå och lägg di igen.”

Hon omfamnade katten som om han skulle lämna henne för gott.
“Men jag släpper inte Skänken. Och du, Harald det blir inget kyd till midda idag, inget kyd mer någonsin.” sa hon med en bordus och bestämd min.
“A ja vi ä väl inga jäkla kaniner som ska klara oss på grönfor heller?”
Kerstin sa inget mer. Bara vände om och stängde sovrumsdörren efter sig. Klockan var eftermiddag och Harald fick inte ringt till försäkringsbolaget. Han tände pipa efter pipa. Öppnade internetmodemet och kikade på försäkringsvillkoren på Folksams hemsida. Han förstod inte vad de förklarade. Han stängde ner igen. Det blev mörkt fort. Han tände en pipa till. Det gick lättare att tänka då. Och varför hade Kerstin blivit så konstig. Han förstod inget.

Kvällen la sig. Han eldade för kråkorna och tog på sig ordentligt när han kröp in under täcket. Kerstin hade omfamnat Skänken och snarkade högt. Katten verkade inte alls bry sig om snarkningarna utan lät sig hållas. Han bara spann tillbaka som svar.

När Harald vaknade tidigt på lördagsmorgonen av den bitande kylan så ville han knappt gå upp. Kerstin sov fortfarande. Men andades konstigt, långsamt och tungt. Han tog varsamt tag i hennes axlar och skakade om henne först försiktigt, sedan häftigare, ropade men fick inte liv i henne. Var hon dålig, skulle han ringa ambulansen? Han hoppade upp ur sängen, drog morgonrocken över sin redan klädda kropp för att skydda sig mot kylan.
Nu var det bråttom. Han slog 112 med sina valna frusna fingrar och darrade på rösten när han äntligen kom fram.
“Ja det är Kerstin… jag får inte liv i henne.” sa Harald till rösten i luren.
“Kerstin? Andas hon?”
“Ja men lite konstigt, långsamt liksom.
Kvinnan i luren fick adressuppgifter och förklarade lugnande att ambulans var på väg. Medan de väntade på att den skulle anlända ville hon försöka vägleda Harald.
“Kan ni försöka lägga henne i framstupa sidoläge?”
“Nää, det tror jag inte.”
“Varför?”
“För Skänken ligger över henne.”
“Har skänken ramlat över henne?”
“Ramlat? Nä, den har legat po henne sen hon la si.”
“Åh herregud… “ mumlade rösten. “Har hon några huvudskador?”
Harald funderade och kom på rivsåret på hennes kind som uppstod när Skänken blev skrämd kvällen innan.
“Ja, hon är riven på kinden.” sa han.
“Men… kan ni försöka lyfta bort skänken då?”
“Nä, det tror jag inte. Hon håller hårt i Skänken och vägrar släppa.”
En osäker tystnad uppstod i luren.
“Är hon uppe då?
“Nää, hon ligger ju i sängen.”
“Men Skänken då?”
“Ja, han ligger po hinne.”
“Kan ni försöka lyfta undan skänken då?”
“Det vet jag inte.”
“Är den för tung?”
“Tung!? Ja, det tror fan som hon forar den.”
”Nu förstår jag inget. Hur mår ni?”
“Va!? Jo, jag mår bra. Men… nu kommer ambulansen. De får hjälpa mig och lyfta bort katten.”
“Katten!?”
“Ja… det är ju det jag har sagt. Skänken ligger på henne.”
“Jaha… är… hmm… skänken är en katt?”
“Javisst… men jag måste öppna dörren nu.” sa Harald och la på luren utan att vänta på några fler utläggningar.
Eftersom läkaren sagt att Kerstin troligtvis skulle behöva stanna flera dagar på sjukhuset, förstod Harald att han nog skulle bli tvungen att ringa hennes syster och berätta. De brukade ju snacka med varandra i telefon flera gånger i veckan, så hon skulle säkert undra om inte Kerstin hörde av sig. Och hon var ju för snål för att ringa själv.
“Va har du nu gjort ved henne?” var det första Karin anklagande frågade.
“Jag har inte gjort nåd alls. Jag tror faktiskt att hon har fått Alzheimers.”
“Varför tror du det?”
“Hon gjorde fattiga riddare.”
“Ja, vad är det med det då?”
“Ja men… hon vet att jag inte gillar det.
“Det som är så gott.”
“Och så hade hon salt i stället för socker.”
“Ja men, visst kan det bli fel ibland.”
“sen tror hon att gud ska komma och hämta katten.”
“Kerstin?”
“Ja.”
“Gud ska hämta katten!?” Karin började skratta. “Nu skojar du.”
“Nä, det var så hon sa.”
“Kerstin? Hon har väl aldrig trott på gud?”
“Nä, just det. Och så skulle vi bli vegetarianer för det skulle vara guds vilja.”
Karin var tyst en stund.
“Harald! Det här låter allvarligt.”
“Ja, jag ringer när jag vet mer. Vi får saj så. Jag måste ringa ett viktigt samtal.” avslutade Harald.
Några dagar senare dök en skadereglerare från försäkringsbolaget upp. En i Haralds tycke mycket otrevlig figur. Och inte blev det bättre av att den där menade att hålet i taket fick anses som självförvållat och därför inte kunde ersättas av dem. Enligt honom fick man lägga om hela taket. Och det var ju angeläget nu när vintern dessutom var annalkande, hade den där försäkringsstroppen upplyst om.
Harald insåg att det här var en reparation han var tvungen att anlita yrkesfolk till, men hur skulle det egentligen gå till. Huset var redan fullbelånat. Det blev ju rätt dyrt med det där uterummet som Kerstin tvunget skulle ha och som hon sen bara fyllde med en massa blommor. Det är klart att om han nu skulle vara ärlig så var ju inte hans nya garage särskilt billigt heller. Och ändå hade bilen inte fått plats där på grund av alla grejer.
Innan sängdags skulle han ha ett stekt ägg. Så bra att han gillade det för det var ju billig mat, tänkte han. Stekpannan hade han sköljt efter förra äggsteket.
“Gubben var noggrann” brukade Kerstin alltid påpeka.
Han la märke till att katten satt mitt för sopskåpet och stirrade koncentrerat på dörren.
“Varför sitter du där?”
“Mjau.” fick han till svar.
Det hördes ett svagt prasslande från soporna.
“Ja du Skåpet, vi har nock fått en mus i skänken.” sa han utan att genast märka felsägningen. “Få se nu om du kan göra lite nytta eller om vi måste anlita Anticimex och betala pengar för det också. Så där.” sa han och öppnade luckan. “Se upp musen, här kommer Anticimex.”
Han hann inte ens uppfatta när katten dök in i skåpet. Ett slamrande under några sekunder innan katten stolt kom ut igen med en mus i munnen som i dödsögonblicket släppte en kanttuggad trisslott.
Förvånat plockade Harald upp den.
“Va fan!?” sa han. Han hade inte köpt någon trisslott och Kerstin brukade aldrig heller köpa. Eller, var det en grej till som kommit ur hennes förvirrade tillstånd?
Lotten var färdigskrapad men han kunde inte tyda symbolerna ordentligt.
“Var är mina glasögon?” sa han medan han samtidigt sträckte sig efter läsglasögonen som låg prydligt på hyllan i sitt fodral. Han la dem på näsan och nu kunde han urskilja något som såg ut som tv-apparater.
“Tre tv-apparater?” mumlade han. ”Var det inte så att man fick skrapa i TV då?”
Han vände på lotten och läste högt för katten, fortfarande osäker på vad tre tv-apparater egentligen innebar. Fick man kanske en tv då?
“Vinst från 50 000 kr upp till 5 miljoner kr vid en offentlig dragning…”
Hjärtat rumsterade om i bröstkorgen. Var det möjligt!? I TV!? Då fick man sitta i tv-studion och skrapa.
“Tack ska du ha Skänken! Du är verkligen en skänk från ovan.” sa han och strök med handen över kattens rygg som belåtet formade kroppen efter handens yta.
Harald lyfte upp katten från golvet.
“Du och jag ska åka till Stockholm.”

Han satt morgonen därpå och kalkylerade. Om lotten gav minst 50 000 så skulle det vara till stor hjälp, kanske rentav räckte summan. Det enda han önskade mer där han satt i sitt kyliga arbetsrum var att hans älskade Kerstin inte drabbats av Alzheimers sjukdom. Han önskade det var en åkomma som hon kunde bli frisk ifrån.

Ringsignalen avbröt hans tankar. Det var överläkaren som ringde. Harald blev genast orolig.
Jo, han kunde komma på besök sa doktorn. Kerstin mådde bättre och frågade efter honom.
“Och så undrade hon om nåt skåp.” fortsatte läkaren.
Harald skrattade till.
“Skänken.”
“Ja?”
“Det är katten.”
“Jaså? Jaha!”

Läkaren fortsatte med att förklara att de inte längre var oroliga för att det skulle vara Alzheimers. Blodproverna hade avslöjat att Kerstin hade fått brist på vitamin B12 och det var det som gjorde henne förvirrad. Läkaren berättade att man brukar snabbt må bättre om man får tillskott av vitamin B12. Han förklarade att om Kerstins blodvärde efter behandlingen med tabletter inte blev högre så skulle hon få en B12 spruta var tredje månad istället. Hon skulle få behandling och stanna veckan ut på sjukhuset.

Medan läkaren talade lyssnade Harald men hörde bara att det inte var Alzheimers och kände glädje och lättnad.
Under morgondagen skulle Harald besöka henne. En Napoleonbakelse skulle han ta med sig för det gillade hon.
Det blir en god jul i år också Kerstin!

One thought on “Skänken (av Per & Snezana Lindskog)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.