Den fallande stjärnans svans

Vi har skrivit två julsagor inför en julträff med kurskollegor från ”Kreativt skrivande”, i form av ”stafettskrivning”. Här är den ena!

 

 

 

 

 

 

 

Den fallande stjärnans svans
av: Snezana Nordström & Per Lindskog

Ariadne satt ensam framför sitt mäktiga blyfönster på självaste julafton. Fåtöljen var kungligt bekväm och hon var drottningen som satt värdigt i den. Julstjärnan i fönstret nickade en aning tyckte hon. Hennes tjänare borde  ha vetat hur den skulle vattnas för att hålla över julen. Klockan hade passerat halv tio och resterna av den kungliga julmiddagen hade nyss dukats av. Den använda servisen som var väl anpassad till högtiden var redan utburen. Två tunga silverkandelabrar stod kvar på den vackert broderade vinröda duken. Använda tygservetter i matchande färg låg kvar skrynkliga redo att bäras ut. Juldekorationer fanns också, allt för att förhöja julstämningen, men med klent resultat. Hon hade inte haft några gäster alls denna julen, det fanns en anledning så klart. Tjänarfolket var hennes enda sällskap, men de hade hon ingen större behållning av mer än det arbete de var anställda att utföra. Hon hade inget annat utbyte av dem, inte nu längre.

Hon öppnade dörren till den stora balkongen som bredde ut sig längs hela det västra slottstornet. Ett behagligt friskt vindrag fyllde rummet och dämpade de mättade juldofterna i matsalen.  Hon omslöts av den svala luften och svarade med en skälvning. Samtidigt for en stjärna över himlavalvet i en rask fart och hon skyndade sig att minnas förnimmelsen som i den fångade stunden ilade genom hennes sinne. En fallande stjärna på julafton, det var värt att anteckna i den fram till nu dystert förda dagboken.

Med ens kände hon sig lite bättre till mods, och bestämde sig för att ta en kvällspromenad. Hon tillät inte ens någon av tjänarna att följa med den här gången. Hon ville vara själv. Väl ute i den stora trädgården gick hon i riktning mot den stora fontänen. Hon kände en märklig inre dragning åt det hållet. Tankarna flödade och blixtrade i hennes huvud. När hon kom fram till fontänens stenkant stannade hon tvärt och vände huvudet mot sitt älskade slott där hon nu levde som en eremit. Älskad av många för sina bragder och landvinningar men hatad av lika många för sina vassa och snabba och ibland mindre rättvisa domar.

Hon önskade sig lycka och skratt. Hon lekte med tanken och  bestämde sig för att lyssna på ingivelsen som följde den fallande stjärnans svans. Hon skulle själv vara ett verktyg, ett redskap för sin blivande lycka och hon visste hur.

Med beslutsamma steg gick hon tillbaka till huset och ringde på sin droskförare. Han fick order om att köra fram droskan och vara redo för avfärd genast.
– Vi ska upp i bergen. sa hon med skärpa i rösten.
– Nu!? undrade droskföraren som började ana att hans nattsömn skulle bli förstörd.

– Ja, nu! svarade drottningen. – Vi ska vara vid Drakklippan före midnatt!
– Men… bergen? Så här dags?
Han fick inga vidare svar, och insåg att det var meningslöst och förmodligen rent av farligt att fortsätta argumentera.

Snön som hade lagt sig som en tunn spetsslöja över vägen gjorde turen halkig och svårframkomlig. Resan till Drakklippan tog sin tid. Men innan tolvslaget passerade droskan bron och hann som i ett trollslag igenom porten till Vasiljeklostret som låg under skuggan av den branta Drakklippan. Hon klev graciöst av droskan, halvsprang mot klostergården och följde den svaga  gårdslyktan till fader Alselmos lilla arma boning. Innanför manteln som böljade efter hennes snabba språng bar hon en välfylld pung med guldmynt. Hon gjorde en sista avvägning av sina samlade beslut, sträckte på sig och med ett fast handslag bankade hon på den vingliga dörren. Svagt sken lyste genom dörrspringorna, Dörren gnisslade till och öppnades till hälften. Fader Alselmos klev ut och drog igen dörren bakom sig. Hela hans ansikte förvreds i en frågande min. Han såg hennes tunga pengapung som hon räckte fram  utan ett enda ord men med en för honom oroande hypotetisk tanke.
– Vill du skänka pengar till klostret, tar vi tacksamt emot. Det vet du. sade han och harklade sig. 
– Innehållet i denna pengapung borde täcka alla kostnader kring adoptionen…, började drottningen men fader Alselmos höll upp en förmanande hand och dristade sig till att avbryta henne.
– Det är försent…, började fader Alselmos.
– Men jag…
– Någon annan har redan gjort anspråk på Johannes, fullföljde han meningen med bestämd stämma och en uppgiven min.
Drottningen  hade vid upprepade tillfällen försökt förmå Alselmos att låta henne adoptera.
– Jag kan betala mer, sade hon och rörde återigen handen med en hastig rörelse mot sin pengapung.
– Tyvärr, en högburen herre har varit här flertalet gånger och vi har gjort ett avtal.
 – Vem är denne man? du är skyldig mig den informationen, fortsatte hon ivrigt.
En lång stund stod de med blickarna fästa i varandra i fullständig tystnad, sedan gjorde han en avgörande gest som uppmanade henne att stiga in i hans ödmjuka boning.  I skenet av den öppna spisen vid den inre gavelväggen satt en man med ansiktet dolt av skuggor och med ett krus i handen som ångade juldoftande vin. Hon steg in och förstod med ens vem mannen var. Deras blickar möttes och hon anade fortsättningen på denna julsaga.
Plötsligt blev allt tydligt för henne.
Hon gjorde en svepande rörelse mot mannen.
– Så det var du, sa hon utan någon anklagande ton.
Mannen såg på henne.
– Ja, jag visste inte att hon… började han.
– Katarina var min främsta och närmaste tjänare på slottet och framförallt min bästa vän! Jag förstod hennes val att lämna slottet först efter ryktet som spreds om hennes graviditet. Strax därpå hörde jag att hon tagit tillflykt till klostret och att hon dog här i barnsäng. Johannes togs väl hand om av fader Alselmos systerdotter Selma.
 – Jag föreslår att vi sveper in Johannes i varma filtar och fortsätter vårt samtal på slottet, droskan väntar utanför. Han nickade bara, gav henne en ödmjuk blick och sänkte huvudet i en medgörlig rörelse. Hans planer hade gått i stöpet fast hon aldrig anade dem och aldrig någonsin skulle få veta.
 Fader Alselmos hade lämnat rummet en stund men återvände nu med Selma som bar en yrvaken liten parvel i armarna. Johannes hade idag fyllt sitt första år och Fader Alselmos räckte samtidigt fram den lilla gåva som klostret hade gett pojken, en liten snidad häst som Johannes genast greppade med sina knubbiga fingrar.

Det är jul på slottet, alla fönster är dekorerade med vackra julstjärnor. På det stora bordet ligger den vackert broderade vinröda duken traditionsenligt och ljusen glimmar i de tunga silverkandelabrarna. Bordet dignar av delikatesser, tjänstefolket passar ivrigt upp på middagsgästerna och det skålas och skrattas kring bordet.
Det är ett stimmande och stojande på de tre barnen, och Johannes som nu hunnit fylla nio tar väl hand om sina yngre syskon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.